Den här krönikan/texten fanns med i söndagens DN, Fredik Strage skriver oerhört fint om sin mamma. Jag grät som ett barn när jag läste den, men så är jag i och för sig ganska lättrörd.
(mitt bästa exempel är Filmstaden i Uppsala 2008, en fredagkväll, jag gråter som om det inte fanns en morgondag till slutscenen som enligt mig är oerhört vacker; den knyter an till den första filmen i serien och ger huvudkaraktären en värdig avslutning och det är bara så fint, jag är helt svart om kinderna men det skiter jag i, vilket stenhjärta kan inte smälta till det här?)
(svar: uppenbarligen ingen annan i salongen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar